Praktik & Kultur

31 Pages·2002·0.13 MB·Swedish

PRAKTIK
&
KULTUR
Kulturteoretisk uppsats
om
Bourdieu och antropologi
Staffan Appelgren
Kursansvarig: Professor Kaj Århem
Handledare: Wil Lundström
Socialantropologiska institutionen
Göteborgs universitet
VT 1998
Praktik & kultur
kulturteoretisk uppsats
om
Bourdieu och antropologi
Kap. 1 Kultur och praktik: Geertz och Bourdieu 2
1.1 Inledning 2
1.2 Antropologins kultur 2
1.3 Bourdieu, praktik och kultur 3
1.4 Att presentera 4
Kap. 2 Bourdieus praktikteori 6
2.1 Inledning 6
2.2 Praktisk kunskap, teoretisk kunskap och tid 7
2.3 Habitus 8
2.4 Fält 12
2.5 Kapital 14
2.6 Kultur, symboler och praktik 16
Kap. 3 Det semiotiska kulturbegreppet 19
3.1 Geertz och kultur 19
3.2 Geertz och kritiken 20
Kap. 4 Antropologi och Bourdieu 22
Kap. 5 Några avslutande och sammanfattande ord 25
Litteraturlista 27
1
Kap. 1 Kultur och praktik: Geertz och Bourdieu
1.1 Inledning
Syftet med den här uppsatsen är att diskutera Pierre Bourdieus sociologiska projekt och
framför allt hans tankar om praktik, från ett antropologiskt och kulturteoretiskt perspektiv.
Antropologi kommer här att få stå för en relativt bred fenomenologiskt och hermeneutiskt
inspirerad symbolisk antropologi, personifierad av främst Clifford Geertz. Mötet mellan de
två samhällsteoretiska perspektiven är alltså här präglat av ett kulturteoretiskt fokus där den
antropologiska utgångspunkten är förståelsen av kultur som ett symbolsystem, ibland
analogt likställd med en tolkningsbar text, som ger och skapar mening i socialt liv:
handlingar, aktiviteter, erfarenheter, fenomen, institutioner, etcetera. Bourdieu tillskriver
förvisso även han det symboliska stor betydelse, men hans utgångspunkt är den praktiska
aspekten på aktiviteter, erfarenheter och kunskaper i socialt liv. Här vill jag alltså ställa de
båda utgångspunkterna mot varandra: Genom att kontrastera mening med praktik vill jag
titta på i vilken utsträckning Bourdieus praktikteori omfattar en antropologisk syn på
människan som en meningsskapande, meningssökande och kommunicerande varelse.
1.2 Antropologins kultur
Begreppet kultur har i den antropologiska disciplinens historia utvecklats och fått täcka en
rad olika analytiska behov. Här intresserar jag mig främst för synen på kultur som en text att
skriva, läsa och tolka. Det är så Geertz har lanserat sin hermeneutiskt och fenomenologiskt
påverkade interpretativa, eller symboliska, antropologi. Med Geertz gavs begreppet kultur en
ny innebörd och en central plats i antropologisk forskning, och verksamheten blev därmed
inriktat på att tolka andras föreställningsvärldar. Han och andra interpretativa antropologer
försökte med hjälp av kulturbegreppet uppnå en relativiserad sanning och rationalitet, att se
dessa som sprungna ur lokala kunskaper och kontexter, samt att se människans aktiviteter
och erfarenheter som strukturerade av den mening omvärlden tillskrivs. Förståelsen av lokala
världar och lokalt handlande uppnår man enligt Geertz genom “täta beskrivningar”, ett
textuellt tolkningsförfarande baserat på den hermeneutiska cirkeln, där förståelse av andra
livsvärldar är möjlig genom se det lilla i skenet av det stora och sedan vända ansatsen och låta
helheten förstås i ljuset av dess mindre ingående enheterna. Kort sagt, en spiralrörelse mellan
detaljer och helhet mot förståelse. När man så hade placerat kultur, och med det
meningsdimensionen i socialt liv, i centrum för antropologin blev det viktigt att kontra
kognitivism förlägga meningsstrukturerna i den sociala sfären. Mening anses etableras och
existera i det offentliga rummet och i sociala relationer istället för inom varje individ. På så
sätt kan Geertz säkra objektiviteten i sin analys.
Geertz antropologiska projekt har till stor del gått ut på att utveckla det som Pasquinelli kallar
ett humanistiskt och demokratiskt kulturbegrepp (1996: 56-6) och med hjälp av detta hävda
vikten av värderelativism i kampen mot etnocentriska värderingar efter föregivna universella
måttstockar. Geertz har dock fått kritik för att ha överdrivit koherensen i kulturella system
och ägnat för lite uppmärksamhet åt individens perspektiv, “intern” variation och, som en
konsekvens av att ha förlagt kulturella symboler i det offentliga rummet, ha negligerat
“interna” sociala och politiska strukturer, dvs hur kunskap och därmed makt är socialt
distribuerat. Den kritiska punkten är att kultur inte bara ska ses som statiska symbolsystem
som människor använder för att kommunicera med varandra, utan att individens subjektiva
erfarenhet och kreativa användande av tillgängliga symboler utgör en dynamisk dimension av
2
kultur; “texten” är aldrig färdigförhandlad och definitiv, utan diskuteras fram i ett ändlöst
samtal av skapande och kreativa individer. I den här uppsatsen kommer liknande
frågeställningar i dagen eftersom det i Bourdieus författarskap finns just en finkänslighet för
sociala aspekter på produktionen och reproduktionen av symbolvärldar såväl som strategier
och intressen.
1.3 Bourdieu, praktik och kultur
Bourdieus praktikteori är ett försök till att radikalisera modern samhällsvetenskap som faller
utanför den notoriskt vaga kategorin postmodernism1. Den är ett försök till att nå bortom och
lösa upp det som Bourdieu och andra uppfattar som besvärande och begränsande
modernistiska dikotomier och dualismer2 genom att transcendera dem, vilket knyter an till
den kritik som framförts av feminister och postmodernister. I fokus för projektet sätter han
social praktik. Efter att ha omformulerat den moderna samhällsvetenskapliga problematiken
kan, enligt Bourdieu, en transcendering ske genom att det socio-historiska säges existera
tvåfalt; både som objektiverade strukturer och som i kroppen internaliserade dispositioner. I
intersektionen mellan dessa två existensformer antas social praktik träda i dagen, vilket blir
själva motorn i det sociala livet. På så sätt är det möjligt och nödvändigt att redogöra för både
existensen av yttre långvariga relationer och strukturer som skapar en given situation (en
social fysik efter objektiva analysmetoder) och de inblandades egna upplevelser och
erfarenheter (som utgör det social-fenomenologiska perspektivet).
Om nu praktik tas som nexus för sociala, kulturella och historiska aspekter av mänskligt liv
blir den intressanta frågan för antropologin vilken plats och roll begreppet kultur då har i det
här sammanhanget. Vad är kultur och hur är kultur möjlig? Var och hur är kultur lokaliserat?
Hur uppstår mening? Hur och i vilken omfattning sprids, ”ärvs” och förmedlas kultur och
mening? Vad är relationen mellan Geertz semiotiska kulturbegrepp och idén om kultur som
habitus? Interpretativ antropologi har, inspirerad av fenomenologi, argumenterat för att
kultur handlar om symboler, mening och meningsskapande samt att den mening, medierad
av symboler, som en människa tillskriver händelser och ting är en mycket viktig dimension
av socialt liv. Interpretativ antropologi, som en reaktion på funktionalism, behaviourism och
andra samhällsteorier baserade på en mera positivistisk metodologi, förnekar inte värdet i att
kvantitativt studera ett givet socialt fenomen som till exempel arbetslöshet, men däremot
denna metods möjlighet att förstå vad arbetslöshet betyder för människor, hur det känns och
förstås och vilken mening det har för direkt och indirekt inblandade samt, det viktigaste, hur
den tillskrivna meningen och erfarenheten blir en verkande kraft i handlandet.
Bourdieus praktikteori, som han själv presenterar som en generell ekonomisk teori om
symboliska tillgångar (Bourdieu 1992: 116), ger insikt i socialt liv och dess utsträckning i
tid och rum utan att reducera bort strategier, kreativitet och intressemotiverat handlande,
men den har kritiserats för att inte inkludera analytiska verktyg för förståelse av den
symboliska dimensionen annat än i strukturella och funktionalistiska termer3. Det har

1 Giddens, Archer och Bhaskar är andra exempel på liknande, icke postmoderna, radikaliseringar av modern
sanhällsvetenskap, där de två sistnämnda tillsammans med Bourdieu står för ett återinförande av realism i
samhällsvetenskapen.
2 Subjektivism/objektivism och mikro/makro som analytiska perspektiv likväl som analytiska begreppspar
som objekt/subjekt, individ/samhälle, kropp/själ, förnuft/känslor, fakta/fiktion, etc.
3 Dreyfus & Rabinow (1993) och LiPuma (1993), medan t.ex. Ortner, som en av de tidigaste anglosaxiska
antropologer att intressera sig for Bourdieu, inte noterar några invändningar, varken i sin välkända essä om
3
föreslagits att praktik-teorin bör kompletteras med symbolteori och i metodologin (re-
)introducera hermeneutisk interpretation för att kunna nå en förståelse av mening (Dreyfus &
Rabinow 1993).
Dessa diskussioner vill jag ta upp i den här uppsatsen och jag kommer därför att utgå ifrån att
det från ett samhällsvetenskapligt perspektiv främst är två aspekter som konstituerar
människan. Det ena är att det sociala, bokstavligt talat, existerar i varje individs kropp och
det andra är tanken att människan med nödvändighet är meningssökande, meningsskapande
och kommunicerande. Utifrån ovanstående två påståenden vill jag här diskutera hur, och om,
en teori som kombinerar det sociala och det kulturella i människan är möjlig. Bourdieu har
bidragit med intressanta insikter när det gäller det sociala, men från ett antropologiskt
perspektiv finns det frågor att ställa om vilken plats kultur har i hans teori. I den mån det
sociologiska sociala och det antropologiska kulturella utgör en dualism finns det skäl att tro
att Bourdieu försöker gå bortom valet mellan att se det kulturella som något som föregår det
sociala eller att tvärtom hävda att det kulturella snarast bör ses som ett epifenomen av det
sociala.
1.4 Att presentera
Innan jag går vidare med genomgången av Bourdieus praktikteori i kapitel 2, vill jag
diskutera presentations- och representationsformen. Bourdieu experimenterar med
presentation och representation i sina texter för att bryta upp de tankevägar läsaren är van att
följa och förhindra att läsaren läser in betydelser, kopplingar och associationer som redan
finns invanda, vilket en presentation i den traditionellt linjära och logiska formen kanske lätt
inbjuder till. För Bourdieu handlar det om att bryta ned tidigare dispositioner hos läsaren
som förvisso gör läsandet ekonomiskt och effektivt, enligt hans egen teori om habitus, men
som också just för vetenskapen för det olyckliga med sig att den får läsaren att läsa in i texten
det han/hon redan känner igen. Min egen erfarenhet är att läsningen av Bourdieu kan vara
mycket frustrerande, men också givande i det att det hela tiden finns nya dimensioner att
upptäcka, vilket har gjort att den här uppsatsen är som en nästan slumpvis och tillfällig
produkt av en oavslutad process.
I min egen presentation har jag extraherat ur Bourdieus texter för att få fram ett teoretiskt
program, vilket han själv upprepade gånger varnar för att göra, eftersom det enligt honom
nästan ofelbart leder till misstolkningar. Hans skrivande syftar, enligt honom själv, snarare
till att reda ut en metod än ett abstrakt teoretiskt resonemang och risken är stor att hela
projektet förfelas om det bara värderas utifrån dess teoretiska byggbitar. Viktigare än
teoretiska konstruktioner, säger Bourdieu, är vad arbetet ute på fältet ger i form av empirisk
data i vars sken teorier kan anrikas fram, med vars hjälp man sedan på nytt kan hantera det
empiriska materialet. “I blame most of my readers for having considered as theoretical
treatises, meant solely to be read or commented upon, works that, like gymnastics
handbooks, were intended for practice, or even better, for being put into practice...” säger
Bourdieu i försvar till frekventa felläsningar (Bourdieu 1993:271)4. Rationaliteten bakom att

antropologisk teori sedan 60-talet (Ortner 1984) eller i en senare där hon applicerar praktikteorin på sitt
Sherpa-material (Ortner 1990).
4 Bourdieus egen prosa ses ofta av anglo-saxiska kollegor som onödigt dekorerande och broderande. I viss
utsträckning kan man kanske försvara Bourdieu med att tydlighet och klarhet i presentation som anglo-saxiska
(och svenska) ideal är väl så kulturspecifika som det “broderande” franska. När anglo-saxiska kritiker anser att
en otydlig text reflekterar ett otydligt tänkande så kan det ses som ett uttryck för kampen om framträdande
positioner i det internationella vetenskapliga fältet. Enkelhet, klarhet och tydlighet i text är historiskt specifika
ideal och döljer, som Bourdieu skulle säga, sin egen godtycklighet genom att presentera sig som självklara.
4
ändå göra så förstärker det som ovan nämndes om att den här texten inte är ett resultat av en
avslutad process, utan en tillfällig rastplats på vägen. Ibland är man tvungen att gå fel för att
komma rätt.
Uppsatsen är organiserad så att den första delen ger en ganska omfattande redogörelse av
Bourdieus generella praktikteori så som den har formulerats i främst The Logic of Practice
(Bourdieu 1977) och Outline of a Theory of Practice (Bourdieu 1990b) samt i Invitation to
Reflexive Sociology (Bourdieu & Wacquant 1992a) och In Other Words (Bourdieu 1990a)
där han tydliggör och omformulerar sin teori. Eftersom uppsatsen främst har ett
antropologiskt och kulturteoretiskt perspektiv kommer sedan en kortare sammanfattning av
det semiotiska kulturbegreppet som representeras av Geertz och den kritik som har vänts mot
honom. I en avslutande del försöker jag diskutera Bourdieus praktikteori i ett antropologiskt
perspektiv.

Texten är inte en sluten och definitiv produkt som uppstått i mötet mellan författaren och pappersarket, eller
datorn. Det finns också ett konsumtionsled, där en läsare läser och tolkar texten och ibland harmonierar inte
idealen kring presentationstekniker mellan parterna.
5
Kap. 2 Bourdieus praktikteori
2.1 Inledning
Huvuddelen av det här kapitlet är ägnat tre centrala begrepp i Bourdieus praktikteori, habitus,
fält och kapital. Dessa tre underavdelningar ramas in av en inledningen och ett stycke om tid
å ena sidan där jag kort försöker placera praktikteorin i en vidare samhällsvetenskaplig
kontext, och ett avslutande stycke, å andra sidan, där jag lyfter fram Bourdieus syn på
kultur.
Bourdieus projekt bör främst ses som en samhällsvetenskaplig metod grundad på en
epistemologisk kritik av två, för Bourdieu, distinkta teoretiska perspektiv inom modern
samhällsforskning: 1) subjektivism som fokuserar på individens erfarenheter och subjektens
konstruktion av symboliska universa för förståelse av sin omvärld, 2) teorier där man söker
kunskap om en objektiv verklighet som inte är nåbar för individen genom de egna
erfarenheterna, utan kräver en högre analytisk abstraktionsnivå och systematisering av
enskilda erfarenheter och fenomen (Bourdieu 1991: 164). Intimt förknippat med den
samhällsvetenskapliga tudelningen finns andra dualismer, individ/samhälle, kropp/sinne,
materialism/idealism, empiri/teori, fakta/fiktion etcetera, som av Bourdieu ses som
ofrånkomliga produkter av spänningen mellan subjektivism och objektivism. I sin reflexiva
sociologi5 försöker Bourdieu erbjuda ett alternativ till detta splittrade arv, inte genom att
knyta samman det tudelade med en zick-zack-söm tvärs över, utan genom en omformulering
av hela problematiken med en ny terminologi, som kan påminna om den postmoderna
kritiken, men som ändå har tydliga rötter i ett modernt samhällsvetenskapligt ethos.
För Bourdieu, som började sin akademiska bana i slutet av 50-talet i Frankrike, var Levi-
Strauss och Sartre de två huvudsakliga teoretiska landmärken som fanns att navigera efter
och Bourdieus egen position uppnår han efter mycket brottande med och emot dessa två
perspektiv. När Bourdieu lanserar sin syntes, praktikteorin, gör han det uttalat och medvetet
i relation till dessa två “paradigm”. Att placera praktik i centrum för socialt liv är främst ett
försöker att finna en motvikt till synen på mänsklig aktivitet som ett resultat av att människor
tillämpar regler, och därmed reducera mänsklig “agens”, som han anser vara vanlig inom
främst den strukturalistiska traditionen inom samhällsvetenskapen. När Bourdieu vänder sin
lans mot Levi-Strauss så är det inte i första hand i försvar för ett fenomenologiskt perspektiv
och för att underminera strukturalismen utan snarare för att förstärka strukturalismens svaga
punkter, vilket han gör genom att ifrågasätta hur man kan nå objektiv kunskap om sociala
fenomen. Bourdieu vill främst föra en diskussion om gränserna för objektiv kunskap: under
vilka villkor den är möjlig (Bourdieu 1990b: 14).
Strukturalismen kan uppnå en teoretiska kunskap genom att anta att social strukturer och
relationer mellan symboler utsträckta i tid och rum utövar påverkan på agenter och deras
handlingar och att dessa strukturer och relationer kan göras till föremål för en objektiv analys
genom abstraktion. Det, säger Bourdieu, är den ena sanningen, vilken måste kompletteras
med den andra sanningen, dvs. den sanning som människor själva konstruerar.
Observatörens position innebära inget epistemologiskt privilegium. Forskaren kan och ska
konstruera modeller av objektiva strukturer av social verklighet genom att ackumulera data

5 Reflexiv sociologi är det senaste namnet Bourdieu har gett sitt projekt (Bourdieu & Waquant 1992a).
Tidigare har han benämnt det strukturell konstruktivism, konstruktivistisk strukturalism, generisk
strukturalism och generativ strukturalism, samtliga för att fånga in båda perspektiven (Wacquant 1992: 10 och
Bourdieu 1990a: 122).
6
och statistik, men det måste kompletteras med en fenomenologisk analys som utgår från den
handlande agentens kunskap6. Agenternas praktiska kunskap om de objektiva strukturerna
och de villkor, begränsningar såväl som möjligheter, som de för med sig, måste undersökas
för att det är i mötet mellan agentens praktiska kunskap om världen och de yttre sociala och
materiella förutsättningarna som praktik uppstår. Praktik är sedan källan för hur samhälle och
människor skapas, återskapas och förändras.
2.2 Praktisk kunskap, teoretisk kunskap och tid
Enligt Bourdieu tömmer strukturalismen sociala aktiviteter på tid för att kunna utvinna en
teoretisk kunskap om världen7. Denna sorts kunskap, baserad på en neutralisering av social
praktik, är väsensskild från den praktiska kunskap som den handlande agenten innehar. För
den senare, som är praktiskt engagerad i aktiviteter, är den temporala dimensionen (tid,
tempo, rytm, intervall) av stor vikt att bemästra, manipulera och spela på i interaktion8. Inom
strukturalismen (Bourdieu exemplifierar här med Levi-Strauss kritik av Mauss) redogör man
för sociala aktiviteter som om de vore reversibla. Bakom en motgåva antar man att det finns
en omedveten princip om reciprocitet som motiverar den ursprungliga gåvomottagaren till att
fullkomliga cykeln genom att ge tillbaka, dvs. en gåva kopplas samman med en senare gåva i
motsatt riktning som får den strukturella funktionen av en motgåva. För Bourdieu å andra
sidan framträder den ursprungliga gåvans mening först i den respons den framlockar
(Bourdieu 1990:98-99). Levi-Strauss observerar resultatet av den fullbordade handlingen,
vilket Bourdieu kallar opus operatum, men för den som agerar är utkomsten av
gåvogivandet ännu ovisst och motiven till handling finns i den praktiska kunskapen, eller
modus operandi (Bourdieu 1990b: 34).
För den handlande agenten är tid rytmen i socialt liv, en nödvändig temporal riktning som
ger liv, mening och även tvetydlighet till sociala aktiviteter och sociala situationer. Med tid
och tempo infinner sig ett litet utrymme för ovisshet. Denna ovisshet utgör skillnaden mellan
synen på människan som anonym och passiv tillämpare av regler inneboende i strukturer och
att se henne som handlande agent med individuella egenskaper och förmåga att manipulera,
transformera och spela på möjligheter erbjudna i givna situationer till sin egen fördel. Detta
gäller även om dispositionerna som ger upphov till strategiskt handlande också är
strukturerade. Praktisk tid, säger Bourdieu, i motsats till homogen linjär tid, ”...är uppbyggd
av inkommensurabla öar av varaktighet var och en med sin egen rytm, tiden som flyger iväg
eller släpar, beroende på vad man gör, d.v.s. på de funktioner som tilldelas dem av
aktiviteterna under utveckling.” (Bourdieu 1977:105, kursiv i originalet, egen översättning).

6 Begreppet “agent” använder Bourdieu regelbundet i kontrast till t.ex. “subjekt”, som han liksom
strukturalister gärna vill undvika, men främst för att det bygger på en felaktig tudelning av subjekt och objekt,
och “aktör”, som kan tolkas som agerande efter förskrivna manuskript. “Agent” är att försök att balansera
mellan det egenmäktiga “subjektet” och det maktlösa “aktörerna”.
7 Rabinow och Sullivan citerar Ricoeur och framför en liknande kritik när de säger att det strukturalistiska
företaget lyckas, men först efter att analytikerna har “stoppat” samhället, slutit och stängt det. Endast med ett
“fruset” samhälle att analysera kan dess strukturer konstrueras (Rabinow och Sullivan 1979:11). De skiljer sig
dock från Bourdieu i sina slutsatser av detta.
8 Även i de mest strukturerade situationer, som formella ritualer, finns det en grad av löshet i tidsstrukturen
som kan spelas på, d.v.s intervallet mellan obligatoriska moment (Bourdieu 1977: 15). Att man neglegerar
tom tid och rymd: tystnad och ingentinghet, i mycket av samhällsvetenskapen kan vara en konsekvens av ett
alltför intensivt fokus på händelser, substans och handling i det dominerande ”västerländska” tänkandet. (Jmf.
Nishida Kitaros “Philosophy of Nothingness”, Nishida 1966)
7
Genom att lägga tid till strukturalismens objektiva strukturer försöker Bourdieu vidga
perspektivet och inkorporera den strategiska sidan av praktik och dess praktiska funktion i
sin teori. Representationerna av sociala och kulturella strukturer som konstrueras av
etnografen när denne kommer tillbaka från fältet tar inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till
att de är resultat av strategiskt handlande, riktat mot att tillfredsställa symboliska och
materiella intressen (Bourdieu 1977:34). Detta utan att individers handlingar är ett resultat av
medvetet rationellt och logiskt (i dess absoluta betydelse) beräknande av möjliga alternativ.
Strategier är istället en systematisk karaktär hos en serie handlingar som i sig är strukturerade
av de erfarenheter som agenten tidigare gjort (Bourdieu 1973: 64). För Bourdieu utgör
strategier en universell struktur hos människan9. Det vill säga, det finns en sak gemensam
för allt mänskligt handlande oberoende av tid och plats; de är strategiskt strukturerade för att
tillvarata agenternas intressen. Den temporala dimensionen hjälper Bourdieu att återinföra
synen på agenter som essentiellt karaktäriserade av strategierna i deras aktiviteter.
2.3 Habitus
För att beskriva hur objektiva strukturer strukturerar agenters aktiviteter och hur det kopplas
till strategi inför Bourdieus begreppet habitus, som liksom de två andra centrala begreppen,
fält och kapital, är aningen otydligt skisserade av Bourdieu själv och inte sällan elastiskt
använda. Tanken är istället att de tillsammans ska växa samman till ett perspektiv, men
enskilda är de svårare att fixera, och detta delvis på grund av författarens uttalade ovilja att
utarbeta en tydlig teori med avgränsade och väldefinierade byggstenar (Bourdieu 1984: 101).
Bourdieu ser agenter som situerade i sociala rum, som i sin tur är konstituerade av vissa
objektiva villkor, sociala och ekonomiska strukturer som föregår och är utanför agenten, och
som också utgör ramverket för utvecklandet av agentens habitus. Habitus ses som den
individuella agentens förkroppsligande av sina egna socio-ekonomiska levnadsvillkor
(Bourdieu 1990a: 190). I och med att den yttre verkligheten lämnar sina spår i agenten,
formas och förkroppsligas det som Bourdieu kallar system av varaktiga och transponerbara
dispositioner, vilket är hans vanligaste definition på habitus (Bourdieu 1977:72), inom
individen i form av schemata för klassifikation, perception, kognition, erfarenhet och
kroppsrörelser. Habitus produceras sakta i deltagandet i och relaterandet till världen och
utvecklas i sin väsentlighet i agentens tidiga formativa år. Det är en ofrånkomlig konsekvens
av att leva, vilket inbegriper en aktiv relation till verkligheten så som den är både socio-
kulturellt konstruerat och materiellt förskaffad.
I det att man rör sig i världen byggs dessa klassifikationsschemata, uppbyggda kring
oppositioner, upp samtidigt med att kroppsrörelser intränas. I kropp och sinne, som här
smälter samman i en förkroppsligad moral, konstituerar schemat habitus, sedimenterat i
ändlösa repetitioner, det som blir rutiniserad praktik. Den här ”passiva” sidan hos agenten är
dock bara halva historien, oseparerbar i verkliga livet från den ”aktiva” sidan; att habitus
även genererar praktik. Habitus formas av yttre strukturer, men utgör även de principer som
strukturerar dessa: den genererar praktiker som formar den socio-kulturella verkligheten.
Omformulerat är således habitus både inkorporerandet av en objektiv yttre verklighet vars
grundläggning föregår en viss agent, eller åtminstone en given tidpunkt i dennes liv, och
motorn för objektiveringen av det som finns inom samme individ, eller dennes bidrag till
konstitueringen av verkligheten som agenten själv existerar i (Bourdieu 1977:72).

9 Detta skulle placera Bourdieu i ett universalistiskt fack med till exempel Habermas och dennes
kommunikationshandlingar, kontra postmodernism.
8
Det finns alltså två strukturationsprocesser som pågår i mänsklig aktivitet; 1) strukturer
producerade av föregående praktiker (miljön så som den formats i objektiveringsprocesser)
strukturerar praktiker och representation. Detta är produktionen av habitus. 2) strukturerade
praktiker omstrukturerar strukturerna; processen i vilken tidigare formad habitus genererar
ny praktik vilken i sin tur tenderar att reproducera samma strukturer som en gång
producerade habituset. Detta är habitus generativa sida. Två saker är viktiga att notera: a) de
båda sidorna av habitus är djupt sammanflätade med varandra i verklig praktik och b) praktik
är absolut ingen mekanisk process av determinerat handlande med reproducerande verkan. I
motsats till olika slag av stimuli/respons-teorier kring socialt ”beteende” försäkrar istället
habitus och dess tonvikt på temporalitet, rytm och känsla att inga karbonkopior är resultatet
när det socio-kulturella är med och producerar och produceras av människans aktiviteter.
Dispositionerna som konstituerar habitus är transponerbara och av generell karaktär (icke-
specialiserade), vilket innebär att de kan, och måste, aktiveras för att producera praktiker i
vitt skilda och oväntade situationer som möter agenten. Dispositioner kan transponeras,
vilket i själva verket sker rutinmässigt eftersom det är detta som gör habitus ekonomisk som
generator av praktik i oförutsägbara situationer. Transponeringen sker från en
aktivitetsdomän till en annan när så behövs och praktikerna kontrolleras kontinuerligt och
justeras till de responser som de frambringar eller de responser som anas komma. Oväntade
situationer justeras av perceptionsschemata till att uppnå en homolog relation till, eller bli en
homolog variant av, tidigare erfarna situationer.
Bourdieu hänvisar till sin studie av Kabyl-samhället i Algeriet där han bedrivit fältarbete för
att illustrera objektivering och förkroppsligande som dubbla processer. Kabyl-huset, som
locus för dessa processer, är vid varje given tidpunkt resultatet av tidigare objektiveringar av
generativa schemata genom handling av de som bebor huset, eller opus operatum. Husets
spatiala organisation, baserad på klassifikationer härledda ur grundläggande oppositioner
som manligt-kvinnligt, upp-ned, inne-ute etc., reproducerade i tid och rum, konstituerar det
omedelbara livsrummet för nästa generation. Barn som rör sig i det socio-kulturellt
organiserade huset exponeras omedvetet för, och inkorporerar kroppsligen, de uppdelningar
och indelningar som materialiserats i den fysiska miljön. Med kroppens rörelser i rummet
absorberas de värderingar och den moral som tidigare objektiverats. På samma sätt sker en
kroppslig överföring av värderingar och moral i barnets härmning av de vuxnas
kroppspraktiker, mimesis (Bourdieu 1990b: 73, se även Strathern 1996). Processen av
förkroppsligande, internalisering av det yttre, sker samtidigt som den motsatta
objektiveringsprocessen ser till att den socio-kulturellt strukturerade verkligheten
reproduceras, eller eventuellt transformeras (Bourdieu 1977:87-93). På så sätt reproduceras
och transfereras mycket av den socio-kulturella kunskapen till senare generationer: från
praktik till praktik utan att arrangeras om i ord och utan att nå den diskursiva kunskapsnivån.
Den tonvikt som Bourdieu lägger på habitus kroppsliga sida betyder att det inte endast
handlar om representationsschemata som påverkar kognition, perception och interpretation
av världen, utan inbegriper även schemata för kroppsrörelser och kroppshållning.
Kroppsminnet kallar han body hexis och inkluderar dispositioner för motoriska funktioner
som kroppshållning, kroppsrörelser, talande, emotion etc, fyllda med socio-kulturell
mening. Kroppsminnet är alltså ingen enkel praktisk anpassning till den fysiska världen utan
bär på kulturellt innehåll: människans biologi som den är kulturellt formad, bortom
medvetandets räckvidd (Bourdieu 1977:87-94, Strathern 1996:26-27). Den socialt
informerade kroppen sammansmälter både det individuella med det sociala (det sociala och
det historiska inom varje individ) och kroppens rörelse med sinnets moral.
Trots att habitus tenderar att reproducera miljön som en gång gav upphov till den, vilket
beror på att agenters representationer och förståelse av samt aktiviteter i miljön till stor del är
9