Det gamla Lindome

69 Pages·2011·2.48 MB·Swedish

ALFRED JÖNSSONS SKRIFTER

Nedtecknade minnen om livet i Lindome
- från 1700-talets slut till 1900-talets början-
så som Alfred Jönsson förmedlat dem

Första delen innehåller:

Livet i Lindome före och kring Laga Skiftet under 1840-talet
Jordbruket och dess redskap
Bebyggelsen och inredning av husen
Allmogens seder och bruk
Eldtändningsdonens tillkomst
Yrkesutövning och hantverk – Möbeltillverkning, Liesmide m.m.
Det gamla Lindome

Första delen

Hembygdsanteckningar af Alfred Jönsson

Förord

Det är först under de sednaste åren, som man fått upp ögonen för att tillvarataga och rädda
hvad som ännu kan finnas kvar af förflutna tiders allmogekultur, såväl i fråga om föremål,
som om seder, bruk och förhållanden, under hvilka allmogen lefvde sitt lif i helg och söcken.
Redan har en fjärdedel af det 20-de århundradet ilat hän, och för den yngre generationen är
19-de århundradet, med dess seder och bruk och förhållande helt okändt.
Lindome socken, med sin i hög grad utvecklade hemmaslöjd, hvilken under 19-de
århundradet, och troligen sedan långa tider tillbaka omfattade ett större antal olika yrken,
intager härigenom en särställning i förhållande till de flesta andra socknar på landsbygden.
Detta förhållande i fråga om Lindome utgör ett alldeles speciellt ämne för
hembygdsforskning.
Äfven en hel del seder och bruk som förekom bland allmogen, i synnerhet under första
hälften af 1800-talet, och som äldre personer berättat, torde vara värda att genom
uppteckningar blifva bevarade.
De uppteckningar som jag gjort ifråga om förhållandena inom Lindome socken under 19-de
århundradet, äro, då det gällde äldre data, till allra största delen efter mina föräldrars
berättelser, och från århundradets tre sista decennier, efter egna iakttagelser.
I de fall jag upptecknat efter annan person, har jag alltid anfört detta.

Lindomeby den 1 maj 1927

Alfred Jönsson

Lindome sockens gränser, längd och bredd

Socknen gränsar i norr till Askim och Kållered, i NO. till Landvetter, i Ö. till Sätila, i S. till
Elfsåker och Tölö, samt i V. till Släp.
Socknens längd i Ö. och V. är 18 km. däraf från kyrkan och till Sätila gräns i Ö. 10 1/2 km.
och från kyrkan till Släps gräns i V. 7 1/2 km.
Socknens största bredd är 7 km nemligen från Djursjön i söder, som öfvertväras af gränsen
emellan Lindome och Elfsåker, och norrut öfver Hällesåker, och uppigenom Djupedala till
länsgränsen i norr vid Grafsjöarne.
Halland, Lindome Uppt. af Alfr. Jönsson år 1927
Berättat av uppt. föräldrar

Lindome före laga skiftet på 1840 - talet

Den äldre bebyggelsen på landsbygden koncentrerade sig gärna till större eller mindre
samhällen. Var det fråga om endast ett hemman med tre eller fyra ägare, byggdes gårdarna
gärna mycket nära intill varandra. Härpå hava vi ännu i denna dag ett exempel i Långås, där 3
gårdar äro byggda med sina manhus i rad, det ena intill det andra, och ladugårdarna
sammaledes så att alla 3 hava samma gårdsplan.
Orsaken till denna form av bebyggelse var nog att man kände sig tryggare gentemot rövare
och stigmän, men troligen äfven därföre att man i den tiden mer än i våra dagar önskade om
möjligt torra och något högt belägna boplatser.
Eldfaran tänkte man ej så mycket på när man rådslog om en bys eller gårds bebyggelse.
Ibland större byar i norra Halland intog Lindomeby ett framstående namn. Den var
bebyggd med 19 gårdar och de allra flesta belägna nära intill varandra. Två och två bildade
innebyggd gårdsplan på två ställen. De flesta hemmansägare hade även en så kallad
”bönekrage” i en liten hage nära intill ladugården, och om hösten när bönorna voro upplagda
på kragarna, förhöjde dessa byns anseende i rätt hög grad.
Dessutom funnos två backstugor eller ryggåsstugor inom byn.
Äldre personer hava omtalat att Lindomeby i stort sett var mera ansenlig och såg bättre ut
än Kungsbacka stad gjorde före den stora branden 1846. Stadens bebyggelse lär nämligen då
hava varit ganska oansenlig.
En del av de låga husen hade gavlarna åt gatan och även uthusbyggnaderna lågo delvis
efter gatan. Kungsbackaboarna idkade i allmänhet jordbruk i den tiden och om hösten
tröskade man med präjlar på logarna så att det ekade i staden. Man finner att tiderna hava
ändrat sig mycket under omkring 90 år.
Efter denna lilla avvikelse från ämnet återgår vi nu till detsamma.
Om man kom landsvägen ifrån Alafors och passerade sockengränsen emellan Älsa och
Lindome strax norr om den s.k. ”Lunnalia”, så låg här strax norr om gränsen och öster om
vägen en liten stuga som kallades ”Visebengtsens”. Här bodde på 1830- och 40 -talen gubben
Benkt. Han var född i Morup och kallades Visebenkten emedan han gick omkring i bygden
och sålde visor eller s.k. skillingstryck. Hans gumma hette Lisa och hon var född på Öland. I
själva sockengränsen var ett led över vägen och troligen skulle Visebenkten ha uppsikt vid
ledet så att utsockneskreaturen ej kommo in på ängarne. Från vägen och ut till ån var en
gärdesgård i sockengränsen och likaså uppåt utmarken.
Ifrån denna stuga och norrut efter vägen på omkring 2 kilometers längd, som i våra dagar
är så tätt bebyggt, fanns före laga skiftet 1842 ej en enda menneskebostad., till dess man kom
till en stuga som kallades ”Jackobs” och som låg strax norr om de nuvarande byggnaderna till
Björkeberga Lindomeby 1, men öster om vägen således under Draberg. Även här var ett led
över vägen, som kallades ”Jackobs le”, mitt för detta led låg en gärdesgård ner till ån som
kallades ”kogärdesgården”. Hela området söder om denna gärdesgård till den förut nämnda
gärdesgården vid Visebenktens var ängsmark och längst i söder hade Berget ängar. Därnäst
Gårda och norrut hade Lindomeby ängar. Denna ängsmark var delad emellan hemmanen, men
hemmanen hade ängsmarken i två skiften, ty min fader omtalade att bönderna nämnde om
framängar och utängar. Dessutom hade Lindomeby även ett skifte ängsmark väster om
Lindomeån ända till Gastorps ägogräns.
Detta område kallades ”Heija.” Här hade även Berget ett ängsområde efter ån söder om
Tåbro, som kallades ”Berga gryda”.
Vid laga skiftet på 1840 - talet skedde ägobyte emellan Lindomeby och Berget ifråga om
detta område.
Ängsmarken var således stor till Lindomeby. Ängarne voro bördiga och bönderna hade en
stor slåtta. Då ställde de till med slåttahjälp och hjälpte varandra.
Den odlade jorden låg runtomkring byns bebyggelse på närmare håll.
Min fader omtalade att samfundsandan var mycket god inom byn. Bönderna hade så
mycket gemensamt, att det var högst nödvändigt att de kunde komma överens med varandra. I
fråga om den odlade jorden hade ägarne av ett hemman varannan åker eller tege med varandra
på ett visst fält, och ej nog med på ett fält utan på flera fält.
Efter laga skiftet fick varje ägare sin jord i ett skifte, och följden härav blev, sade min
fader, att de olika bondefamiljerna slöt sig var och en inom sig själva. Den gamla goda
samfundsandan försvann och kom ej mera åter
Vid laga skiftet blev den stora byn grundligt rubbad. 12 gårdar flyttades ut och endast 7
blev kvarstående inom den gamla byns tomtområde. Ibland dessa äro byggnaderna till en gård
nedrivna och för närvarande. är det således endast 6 gårdar med bebyggelse inom gamla byns
område.

Jordbruket och hemmansägarna inom byarna före Laga Skiftet

Den flacka och lågt liggande Lindomedalen både ofvanför och nedan Annestorp, har i alla
tider varit besvärad af vatten. Vid ymnig nederbörd under höst och vårtiden, och stundom
äfven under sommaren eller tidigt på hösten, innan fälten äro afhöstade, sättes ca 7- eller 800
tunnland under flod. Den egentliga orsaken härtill är fördämmningarna vid Annestorp och
Alafors. Åtskilliga försök som i senare tider gjorts, att få ett mera fritt och lågt vattenaflopp
förbi dessa ställen, hafva hittills ej krönts med framgång, men väl förorsakat markägarne
afsevärda kostnader. Före enskiftet var detta vattenförhållande ej så besvärande, ty då låg hela
denna areal i naturlig äng, och troligt är, att grässkörden i ängarne blef mera ymnig, liksom i
Egypti land, till följd af denna tidvis förekommande vattenöfversvämning.
Den odlade jorden före enskiftet, var i allmänhet den mera högt belägna. Här hade bönderna
sina åkrar i" tegskifte" som det hette, med hvarandra, jorden brukades hvarje år, och lades inte
ner i gräsvall, ty i fråga om hö, så hade de ängarne. Man brukade inte att höstplöja, och inte
heller att så vinterråg. Den lilla åkerjorden man hade, kunde man gödsla bra, ty ängarne,
hvarifrån man erhöll höet, fordrade ej någon gödsel.
Det förnämsta vårsädet var kornet. Af detta hade man både strid- och blandkorn. Jorden
tillreddes om våren, i synnerhet till stridkornet, mycket omsorgsfullt. Det såddes sent, och det
blef om väderleken var tjänlig under sommaren, i allmänhet ganska bra. När det var moget
skar man det med skära. Stridkornet begagnade man till malt, och äfven till bröd. På
potatisland brukade man så vårråg. Hafre odlade man inte så mycket. Bönor odlades, om styf
jord förekom, men det var inte i alla byar, och så är det för öfvrigt ännu. Den bästa bönjorden
förekommer inom Lindome i Lindomeby, Knipered, Skäggered och Rantorp samt i
Kimmersbo. Ännu så sent som på 1840-talet odlade man inte mycket potatis, och i början af
1800-talet lär det ha varit betydligt mindre. Men " kålhagen" saknades inte vid någon gård,
erinrande om den tiden då inga potatis odlades i vårt land, utan kål och grönsaker fick
representera hela rotfruktsodlingen.
Vi nämnde härofvan, att den odlade jorden i allmänhet hade ett högre läge. Detta hade till
följd, att under somrar med stark och långvarig torka, mer eller mindre svår missväxt
inträffade. Härtill bidrog nog också i en viss grad, att jorden var vårplöjd.
Ibland år som utmärkte sig af mer eller mindre svår missväxt, har de gamla omnämnt 1826
och 47. Detta sistnämnda år mindes min fader, och han har berättat, att nöden då var stor på
många ställen inom Lindome. Det var egentligen sommaren 1848 dom förhållandena tedde
sig mörkast. Mjöl fanns knappt att få köpa, ty med sjöfarten var det antagligen dåligt ställt.
Det kostade för öfvrigt omkring 3 kr.lisspundet = 8 1/2 kg, ett denna tid mycket högt pris.
Omsider inkom ryskt rågmjöl till Göteborg, men det var svårt sjöskadat. Detta såldes något
billigare.
Vid denna tid pågick också laga skiftet i en del byar inom Lindome, och jordbruket var till
följd häraf kommet i olag.
Med ängarne förhöll det sig nog mycket olika inom Lindome. Alla byar och hemman som
hade ängar i den egentliga Lindomedalen, där floden gick upp, kan man säga hade goda
ängar, men i den öfvriga delen af socknen, voro nog ängarna mindre bördiga.

Enskiftet eller Laga Skiftet

Vi får väl antaga, att reformationens genomförande i Danmark 1536, och Hallands
införlifvande med Sverige 1645 voro två stora och viktiga händelser för allmogen äfven inom
Lindome. Men 1800-talets enskiftesförättningar tilldrogo sig nog allmogens synnerliga och
allvarliga intresse i lika hög grad som de två förut nämnda, fast under en annan form och i ett
annat hänseende. De stora och åldriga byarne rubbades genom enskiftet ända till grunden. Af
t.ex. Lindomebys 19 bondgårdar före enskiftet, blefvo endast 6 kvarstående efter detsamma,
under det de öfvriga fingo flytta ut.
Jordbruket måste helt läggas om. I en del byar erhöllo de hemmansägare. som kom att bo
kvar, endast åkerjord, De som flyttade ut, endast ängsmark. De förstnämnda hade de första
åren efter skiftets afslutande alls ingen höskörd. Att anlägga vall efter frösådd var hittills
okändt och det dröjde något år innan man lärde sig att så göra. De som flyttade ut, hade inte
ett enda kapplands åkerjord innan de gamla sega ängarna blifvit upplöjda. Så var förhållandet
i Lindomeby. Gårda nr:2 och Berget, och troligen på flera ställen inom Lindome.
Min fader var, under det laga skiftet pågick inom Lindome by, i 10 å 12-års åldern, och han
omtalade att det dröjde minst 5 eller bortåt 10 år, innan bönderna kunde få ordnat sina
jordbruk efter skiftet.
Härtill kom mycket dryga penningutbetalningar för själfva landtmäteriet, samt flyttnings och
odlingskostnader, så man kan godt förstå att laga skiftet var både en djupt ingripande
förättning och ekonomiskt kännbar åtgärd för allmogen.
Laga Skiftet genomfördes nog till det mesta inom Lindome under 1840 och 50-talen
Hällesåkers by ödelades genom vådeld, enligt uppgift 1826, hvarvid ett större antal gårdar
jämnades med jorden. Därefter lär laga skifte hafva genomförts innan gårdarna uppbyggdes
ånyo.
De hemmansägare, som kom att flytta ut inom en by, fingo dock inte så synnerligen mycket i
flyttningskostnad av husen.
Jag afskrifver här ur en landtmäterihandling från 1850-talet, utflyttningskostnader för ett
manhus till ¼ hemman inom socknen.
Huset skulle flyttas omkring en kilometer.
Riksd. sk.
Tomtning med stenens transporterande....... 15 -
Nedtagning, 10 dagsverken å 1 Riksd.... 10 -
Ersättning för hvad delvis förloras 20 -
Transport, 4 dagskörslor å 2 Riksd...... 8 -
Uppsättning och inredning... 50 -
Murning af 2 spisar med bakugn... 40 -
För källare under huset.... 10 -
_________
Summa 153 -

Förflyttning af ladugården till samma ställe: 97 Riksdaler.

Åkerbruksredskapen

Åkerbruksredskapen var till det mesta af trä. Plogen var af trä, med undantag af bill, knif och
vändskifva. Dessa delar kallades på allmogespråket inom Lindome, i ofvan anförd ordning:
unnerjärn, åsjärn och plofjöl. Dessutom var ett förspänne af järn fastsatt i träåsens tvenne
ändar. Där man hade lättare jord, hade man harfpinnar af trä, men var jorden styfvare, fingo
de nog vara af järn.

Årdern eller "krogen" liknade en träplog. Den var försedd med unnerjärn, men saknade åsjärn
och fjöl. Krogen var ett allmänt brukligt redskap. Med denna krogade man ner gödsel om
våren, när jorden före gödslingen var plöjd, och med krogen brukade man ibland mylla ner
utsädet, i synnerhet korn, om våren. Och nämner man nu till sist " trävälten", så är
åkerbruksredskapen presenterade.

Ibland handredskapen förtjenar gödselgrepen ett särskildt omnämnande. Den var helt af trä,
med tre horn. Dessa voro naturligtvis ganska trubbiga. Emellanåt vässade man honom med en
yxa. När man skulle arbeta i gödselstaden med en sådan grep, måste man trampa på den med
foten, om den skulle gå ned.
Emellan dessa trägrepar och våra dagars stålgrepar, finnes endast en ringa grad af
samhörighet.
Ännu i början af 1880-talet begagnades trägrepar inom Lindome men då började stålgrepar att
komma i handeln, och därmed var trägreparnas tid förbi.
Ordet gödselgrep uttalades inom Lindome med: dyngegreib.

a Träplog med enkelt styre. I bruk ännu på 1850 eller tom 60-talet.
b Hemmasmidd järnplog med träås. I bruk inom Lindome till börj.af 70-talet.
c Här voro två träviggar anbringade. Genom att på olika sätt slå in dessa, kunde åsens
ställning i lägre eller högre läge vid förspännet, regleras.
d Gödselgrep af trä. I bruk inom Lindome till början af 1880-talet.

Vallplogen

När efter enskiftet, de gamla ängarne för första gången skulle plöjas upp, ( om de voro
stenfria, så att man kunde plöja dem), begagnades en mycket stor träplog för detta ändamål.
Plogåsen var mycket lång, och grof som en timmerstock. Dess främre ända hvilade på en "
förvagn". Genom denna anordning skulle plogen gå stadigare, och med anledning af
plogåsens längd och tyngd lär det också ha varit nödvändigt. Minst tre par hästar sattes för
plogen, och ibland dessa var det särskilt en som var spänd för förvagnen. Med denna plog
kunde man plöja både djupt, och omkring en alns breda fåror. I vändningarne var det
besvärligt, men för öfvrigt lär det ha gått rätt bra.

I Harka
II Torvstick ( törvsteck), användes förr i tiden när man kastade ihop grästorvor i högar.
III Hemmasmidd spade ( grävarespa), baksidan, man bemärker den tjocka ryggen nedåt
IV – V Logskovel ( loskulv), tillvärkad av ett trästycke. Djupet vid a var omkring 7 eller 8
cm.
VI Gödselgrep (dyngegreib) man bemärker tvärnaglarnes större bredd på den ena hälften, den
översta till höger, att trampa på.
Något år efter det enskiftet var genomfört, var det någon här och var som började höstplöja
åkerjorden om hösten. Detta bruk blef dock ej mera allmänt innan på 60-talet. 1859 var ett
svårt torkår. Då visade det sig, att de som hade höstplöjt, fingo bättre gröda än de som hade
vårplöjt.
Vid denna tid började järnplogar att mera allmänt komma i bruk. I början var det smedmästare
på landsbygden som tillvärkade järnplogar. Dessa plogar voro nämligen bättre än träplogarne,
men formen var dock densamma med nästan rätt uppåt anbringat styre. Plogåsen var af trä.
Men så började mekaniska verkstäder att tillvärka plogar, helt af järn, och af i hufvudsak
samma form som nutidens, och nu började en ny tid att ingå ifråga om jordens plöjning.
När industrivaror började att vinna sitt inträde i Lindome, järnplogar ( bruks), undantagsvis
1850-talet. Mera allmänt i sl. av 60-talet. Fjäderharvar 1890-t. Ringvältar 1890-t.
Gräsfrösåningsmaskiner 90-t.
Såmaskiner slog ej fullt igenom innan under första världskriget 1914- 18. Man tyckte i början
att de sådde för tunnt. Chambridgevältar början av 1900-t. Hästräfsor slutet av 1890-t
Slåttermaskiner 1890-t. Gjutgods till hästtröskverk slutet av 1860-t. Sädesharpor omkr 1870.
Stifttröskverk, (verkstadsarbete) 1890-t. Sädesharpor omkr 1870. Hackelsemaskiner 1870-
talet.Gödselgrepar av stål omkr 1880
Bakplåtar och ringsatser till fyrspisar av gjutjärn 1850-talet Köksspisar av gjutjärn slutet av
1870-talet. Jönköpingsstolar omkr 1900. Tapeter 1850-t. Mera allmänt 1870-t. Glas tallrikar,
porslin, även ostindiskt, gammalt bruk.
Skodon från skofabriker 1890-t. Textil; inköp av tyg till bättre manskläder började mera
allmänt förekomma på 1850- talet. Bättre kläder och även arbetsbyxor, färdigsydda, men
dåligt arbete omkr 1880.Sitz, Kassenätt, Domestik ( foder), Tvills och Schärting, ett slags fint,
vitt tyg, till förkläden o dyl. allt detta med början omkr 1850. Maskinvävda gardiner kommo
trol. i bruk på 1840-t.
Den nyare tidens åkerbruksredskap, såsom fjäderharfvar och andra järnharfvar, ring- och
chambridgevältar, skumplogar och hästhackor m fl. samt såmaskiner , tillhör, hvad
anskaffningen inom Lindome beträffar, början af 1900-talet.
Såmaskiner komma dock ej riktigt i bruk förrän under kriget, då det var ondt om utsäde, så att
man måste spara på detsamma. Förut tyckte man att de sådde för tunnt, så att säden blef för
tunn.

Körredskapen

Vagnar och kärror för jordbrukets behof voro försedda med träaxlar. Axeltappen var ca 3 tum
i diameter. Under, där slitningen var störst, var en järnskena fastspikad, som räckte 3 eller 4
tum in på axelträet. Hjulen till dessa fordon kallades: bultahjul. Nafvet var mycket tjockt, ty
det fick vara ett stort hål uti detsamma. Järnringar begagnades inte kring dessa hjul. När
hjulen voro nya, var lötarne ( uttalet för detta ord var " jöla" med djupare betoning för ö och
tjockare för l) , cirka 4 tum höga. Sen körde man tills dessa voro nästan utslitna. Då fick man
göra nytt både "jöl" och " ege", eller också fick man tappa om ekrarna, och hjulet blef mindre.
Järnbeslaget på dessa hjul, inskränkte sig till två ringar kring nafvet och två smidda järnbössor
inuti nafvets hål.
Vagnar och kärror som begagnades för vägtrafik, voro däremot försedda med järnaxlar.
Hjulen till dessa åkdon voro äfven beslagna, men ej med hela järnringar, utan med järnskenor,
hvilkas längd och således äfven antal var lika med lötarnes i hjulet. Hvarje hjulskena spikades
fast med 4 eller 6 spikar med flera hufvuden. Skenorna fastspikades så att deras fogar (ändar)
befann sig växelvis med lötarnes fogar ( ändar).
Att stålfjädrar saknades under dessa åkdon, behöfver knappast antecknas.
" Bättre" åkkärror voro dock försedda med ett slags fjäderanordning. Sätet var nämligen
fastsatt på två fjädrande träskalmar.